Idag har det hänt grejjer!

Jag tänker INTE logga in mig på blogger och redovisa på det sättet!
Vis av skadan från det bortplockade inlägget från i lördagsnatt så
mailar jag istället - så det ser ut därefter. Å andra sidan kan man
läsa vad det står och jag framstår som något mer nykter, om än allt
blir i ett lååångt stycke med sinnessjuka radbrytningar... Men det var
inte det jag skulle orda om naturligtvis! Action i kattungehagen! 1.
Någon har använt strölådan till det den är gjord för. Bara lilla a,
men ändå! De andra, och säkert den lille som gjord'et, har
naturligtvis i övrigt arbetat hårt att få sin golvyta ströbelagd. 2.
Jag stod och beundrade Berlioz när han klättrade nästa hela vägen upp
på sin gigantiska klöspinne, säkert 35 cm hög, man svindlar... "Du är
väl kullens lille klätterman" sade jag lent och kärleksfullt. Varpå
lilla 2:an sökte min uppmärksamhet genom att kasta sig på
klös"pelaren", och... KLÄTTRA HÖGRE! "Ojojoj", sade jag beundrande.
Knappt hade det sista "j"et klingat ut innan Behemot gav sig på samma
syssla. Han kom inte riktigt lika högt som tvåan, men han är å andra
sidan tyngre.... 3. 430 g väger lille Melkersson! Kors i det berömda
taket! Full av förundran vägde jag även Berlioz, kullens
tungviktskung. 490 g! När jag gossade med tvåan så fick hon också
ställa sig på vågen. 460 g! Man kan lätt konstatera att Melkersson är
helt på banan, min lille gullprins, och man jan konstatera att Berlioz
är en saftig kille. 4. Jag har fått ytterligare ledtrådar i det stora
kattbråksmysteriet. Fingret pekar än mer mot Ellis, som jag ju sedan
tidigare misstänkt ligga bakom problematiken. Melkersson satt med mig
i soffan och småsnacksade. Ellis hoppade upp. Han nosade lungt och
försiktigt, som vanligt. Emma var på golvet, och jag såg att hon var
nyfiken. Jag satte ner Melkersson på golvet, och Ellis hoppade efter.
Jag vet inte hur jag skall förklara, men det kändes inte som om han
var vänligt sinnad längre, så jag var som en hök, redo att offra min
högra hand, bokstavligen, om Ellis skulle flyga på lille Melkersson.
Det gjorde han inte. Han satte sig vid Melkerssons huvud och sniffade
lugnt och försiktigt. Emma kom fram. Försiktigt, försiktigt. Nu hade
Melkersson en stor grå best vid sin huvudända och en vanligtvis sur
kärring vid sin bakända, och en något nervös person brevid signsom nu
var redo att offra bpda händerna för det fall Emma oc Ellis skulle
besluta sig för att slita den unge i stycken. Jag behövde inte oroa
mig. Just då. Emma ville bara lukta lite i rumpan, på ett försynt och
vänligt sätt. Tycktes det som. Det var då det hände. Ellis blev SÅ sur
på Emma. Storfräs och en jättetydlig aggressivitet. Jag snodde åt mig
Melkersson, återbördade honom till sovrummet och funderar
fortfarande... Vad hände där? Ville Ellis beskydda ungen från Emma?
Trodde Ellis att Emma skulle ge honom stryk för att han sniffade på
ungen? Trodde Ellis, i någon form av tillfällig sinnesförvirring
sprungen ur denna ovana doft, att Emma var den vuxna versionen av den
främmande ungen? Eller vad??? Hur som helst, det blir som så att
ungarba får bo kvar i sovrummet. Otroligt tråkigt! Inför sänggåendet
så var det så sockersött brevid min säng så det var löjligt. Så
otroligt fina ungar, med en så otroligt fin mamma!