Nattinatt

När jag inträdde sovrummet möttes jag av en kör av pip efter att jag
sagt "hej små bebisarna", vilket jag töntigt nog gör varje gång jag
kommer in hit. Oj vad det peps! Esther pep (hennes mat var slut så det
var inte så konstigt). Melkersson pep, och det brukar han ju göra för
det är ju flaskdags. Bendigo pep. Lilltjejen pep hysteriskt. Berlioz
pep. Behemoth pep. Och alla rusade mot lådöppningen. Innan jag hunnit
sätta ner flaskan och böja mig för att ta upp Melkersson så var både
han och Bendigo ute och spatserade. De andra peeeeep i hålet och
försökte verkligen, oh, vad de jobbade, men ingen lyckades. Jag tog
upp Melkersson och vägde honom (en viss besvikelse, bara 340 g) och
matade honom (han ville inte ha särskilt mycket) och jag släppte ner
honom igen till Bendigo som just var på promenad i Babycaten som jag
börjat hälla upp i hopp om att de små skall vilja smaka. Esther var
lite sur över att ha sin yngste son spatserandes i naten men hon lät
sig väl smaka ändå. Melkersson struttade fram till matskålen, tog sig
ett par slick och vände om. Bendigo och han gick därefter, easy as
pie, rakt in i bolådan till sina syskons förtret. De har inte knäckt
utbrytarkoden ännu, helt klart. Och det piper de för. Kullens minsta
lilla råtta, däremot, och den kattunge som ploppade ur sin mor och
därefter trasslade in bakbenen i öronen, de två som definitivt utmärkt
sig mest - såklart är det de som grejjart!