Alla är UTE - eller nästan...

Utvecklingen går med stormsteg, kan jag meddela.

Jag var inne hos mina ullgulliga små luddar och oooooahde och aaaahade och pluttinutt och gullsigull,

Jag gick ut och åt lite carbonara. Och återvände in i sovrummet.

Esther var vaaaansinnig. Inte arg, men hon meddelade något med MYCKET bestämd stämma. Samtliga fem kattungar kom SPRINGANDE ut ur bolådan, samtliga pipande hysteriskt.

Ungarna pep, Esther pratade upprört. Jag såg ut som en fågelholk.

VAD VAR PROBLEMET?????

Kanske, tänkte jag, kanske är Esther trött på att tvätta rumpor? Kanske är kattungarna jättekissnödiga och Esther har fått NOG och nu skäller hon på mig för att det inte finns någon låda därinne, tänkte jag och gick och hämtade den sprillans nya lilla låda jag har införskaffat (någon trampade sönder den gamla. Tror att det var maken, men det kan ha varit sonen). Jag skulle börja fylla på med hamsterspån (jag kör denna variant den här gången också, det kanske blir mer på golvet, men jag tror FORTFARANDE att det är nyttigare att äta spån än att äta lera, klumpbildande eller ej). Jag hade inte hunnit få upp paketet innan Bendigo började klättra på mitt knä. Döm om min förvåning! Jag tittade upp. Där stod även Melkersson, utanför hagen och Tvåan var på väg ut!!!

Så nu kan inte dörren till kattungehagen vara öppnad längre. Esther får hoppa upp och ner på min gamla stol för att komma in och ur i fortsättningen, för mina små akrobater kan minsann klättra högt nu, och de VILL klättra högt!

Esther blev mer än nöjd med arrangemanget. Kattungarna blev också tysta. Och det står nu en låda med strö i hagen. Och en liten klöspelare. Mina stora, stora bebisar!!!