Det var som ***!

Det var inte min lilla ljuvliga blåpadda som var den andre ungen utanför bolådan!!! Det var -

MELKERSSON!!!

Melkersson som dessutom nu väger 335 g!

Liten blir stor...

Jag är hemma i svår sjukdom idag (förkyld något såpass) och vaknade vid nio av att det rafsades och prasslades. När jag stack ut min röda och täppta näsa utanför sängkanten såg jag Bendingo på väg ut och efter följde Melkersson. Melkersson stod stadigt på det hala golvet. Han, till skillnad från Bendigo, gick kavat fram till Esthers matskål och smakade på maten! Lilla, lilla Melkersson!

Jag tänkte att han kanske var hungrig, för sedan han flyttade tillbaks hit har han fått sin morgonflaska klockan 6.00 sharp varje morgon. Nu var det tre timmar för sent. Stackars Melkersson hade sonika tvingats kräla, i djupaste hunger, ut från sitt trygga rede, för att själv försöka skaffa näring i sin moders matskål... Skammen gick igenom mina fulla bihålor och rotade sig i min frontallob (eller var nu skam sitter) och jag vinglade som en drucken upp ur sängen och vägde honom. Förvissad om att han nu var nere på 250 gram. Eller mindre. Nope.

335 g. Jag kollade vågen. Jorå. 335 g.

Och han ville inte ha så mycket ersättning heller. När jag för en stund sedan såg honom putta undan den betydligt biffigare ettan så insåg jag att Melkersson nu har förmåga att stå helt på egna tassar. Hönsmamman i mig kommer dock att vara där med den lilla flaskan på regelbundna tider fram tills att han verkligen verkligen är ikapp med sina syskon!